almaisabella

Jag hade den mest konstiga drömen inatt, men inte lika konstig som den va läskig. Läskig för att den i grunden faktiskt var verklighet.
Allt började för massor med år sedan, när en del trädrötter korsade väg. Först hittade de en eller två andra rötter att binda sig med, men med lite tid skulle de alla finna varandra, där under marken. Snart började rötterna jobba tillsammans på sin färd upp genom marken, och en dag såg de solljus. Från den dagen har vi tillsammans jobbat på att bilda vår eget träd. Vi har hjälpt varandra när vi första gången skulle växa blad, och tillsammans har vi hållt samman när vi sakta men säkert tappade våra blad. Ibland har vi råkat ut för elaka stormar, men vi stod alltid kvar när solen tittade fram. Klart att vi tappade en del småkvistar här och där... men är inte det livet så säg.
Men denna höst kommer allt inte vara som vanligt. Denna höst kommer vi alla lämna vårt träd, det som varigt vårt skydd och vår kärlek i så många år. Och jag är säker på att vi alla komer bidra till många vackra träd i framtiden.